Bujinkan i vardagen…

[ett inlägg från 5 maj 2011]

I över 13 år har Bujinkan varit en stor del av mitt liv. Min första kontakt var när jag var fjorton år och den sötaste kille i skolan skröt om hur bra han var på kamp-sport. Han hade grönt bälte och 9 kyu. Bländad som jag var över denna superman dök jag upp på ett pass för att titta på härligheten.

Ni kan ju gissa hur besviken jag var över att inse att det i själva var den första graden och att han såg ut som ett nyfött föl på mattan. Killen levde visserligen inte upp till måttet men jag är honom evigt tacksam för jag blev störtförälskad i Bujinkan.

Då tränade jag bara ett par terminer men några år senare i gymnasiet träffade jag på en medlem ur dojon i Hallstahammar och den 15 mars 1998 startade min resa som budoutövare.

Visst har träningsfrekvensen varierat i takt med livet under årens lopp, men jag inser att Bujinkan är med mig i vardagen i så många skepnader. Ibland är det givna saker som att klara sig utan en skråma när man gör en vurpa, tunga lyft, läsa av folk på tunnelbanan, handfrigörningar på krogen etc, men det dyker även upp när det gäller min livsfilosofi och i mitt arbete som klassisk sångerska.

Att få bästa/största möjliga effekt av minimum ansträngning är i mina ögon en av Bujinkans viktiga principer och vi tränar många olika skolor och tekniker med detta i minnet. För att uppnå just detta är tajming och distans viktigt, att vara på rätt ställe i relation till sina motståndare/medmusikanter, ha rätt puls i kampen/musiken (eller vad det nu gäller) och agera i rätt ögonblick och i takt med händelseförloppet.

Ofta är det de saker man inte gjort som man i slutändan ångrar eller de gånger man kommer på vad man vill för sent, när chansen försvunnit. Men att försöka lite för mycket, att forcera händelseförloppet är inte bättre det. Hur bra blir det om man blockar innan motståndaren ens hunnit få iväg slaget? Då blir det bara ett vevande i luften och lämnar dig sårbar.

Den svåraste utmaning jag vet är att avakta tills tiden är rätt för att agera oavsett om det är på mattan eller i vardagen. Det gäller att ha is i magen, ställa sig i fördelaktig position och agera med god tajming när tillfället ges. Allt vi tar oss för här i livet är förberedelse/träning för dessa stunder.

Med dessa så smått filosofiska rader önskar jag er alla en härlig vår!!!

Hälsningar Malin

Bujinkan Shidoshi, 6 dan

Varför började du träna?

Jag fortsätter plocka över inlägg från vår gamla blog.
Detta inlägg är från 2011-08-23.

Jag tänkte bara skriva ett inlägg om hur mitt intresse vaknade för kamp eller rättare sagt budô. Eller åtminstone vad jag tror det var.

När jag började skolan, till mitt förtret för man skulle bara 7 år och jag var bara 6 år (fyller i december) :), så fanns det en kiosk i närheten. I ett av fönstren fanns en serietidning som lockade mig, en hel del. Men eftersom jag bara fick en tidning, vilket var Fantomen, så kunde jag bara sukta efter “Mästaren på karate”.

Han, “mästaren”, var alltid stentuff på framsidan. Utförde många tuffa rörelser. Om jag ändå haft egna pengar.

Senare när jag var 10 år och hade egna pengar hittade jag en judobok, Judo av Göte Strid. Jag har den kvar. 12 kr kostade den i mitten på 70-talet.

Jag tränade allt jag kunde från den. Nåja, så mycket jag kunde. Jag var ju själv, så jag fick fejka mina motståndare/medtränande. Jag slutade efter ett tag. Det var tråkigt att göra själv.

Jag tråkade mina kompisar där jag bodde med vad jag trodde var kung fu. 🙂 Jag var fascinerad av kamp, men ville inte slåss. Det var inte så kul att slåss. Jag fick nog av det med min syster. 😉

Ändå, det är mina tidigaste minnen av mitt intresse av kamp eller slåss. Och nu när jag fyller 45 är jag ännu mer intresserad av kamp av alla de slag.

Kort historik om min “karriär” inom Bujinkan

Jag började träna Bujinkan 1985 efter att ha tränat Wing Tsun Kung Fu drygt ett år i Västerås. Under denna tid bodde jag i Hallstahammar och tog bilen de två milen för att kunna träna. Wing Tsun var ganska kul, men jag slutade under tiden jag gjorde lumpen bl a på grund av tidsbrist. Efter avslutad miltärtjänst ville jag komma igång igen och fick syn på en annons om att Ninjutsu skulle starta upp i Västerås. Så i augusti -85 åkte jag på min första träning. Instruktör var David Stenström. Jag tränade hos David fram till sommaren -87 då jag slutade av olika anledningar. Under tiden i Västerås hade jag hunnit få fem kyu.

På sommaren 1987 tränade jag och Jonas Westerberg på mina föräldrars tomt. Under hösten tränade jag själv i garaget. Jag arbetade tillsammans med en kille, Tommy, som var engagerad i brottarklubben i Hallstahammar. Han ordnade så att jag, Jonas, Klas Lindström och Lars Nordlander fick träna i brottarlokalen. Vi körde själva ett halvår och åkte sedan på vårkanten till Stockholm för att gradera oss hos Sveneric Bogsäter. Jag fick två kyu. Vi öppnade sedan en klubb och tog in nybörjare. Framåt julen -88 höll Sveneric ett läger hos oss och jag förärades med sho-dan (svart bälte). Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samtidigt som vi tog in nybörjare började jag studera på högskolan i örebro, något som jag gjorde i tre år och avslutade med en Fil kand-examen. Det var ett evigt pendlande mellan Hallsta och örebro på helgerna för träning. Under veckodagarna sköttes träningen av Klas och Jonas.

I örebro tränade jag tillsammans med Björn Bäckwall. När vi tränade i svarta dräkter fick vi så många korkade frågor då ryktet om ninjas var allt annat än bra så vi köpte vita dräkter och fick därefter träna i fred. Jag och Björn körde många läger ihop i Hallsta och Fagersta (Björns “hemmaort”).

Sommaren -90 hade vi ett läger i Fagersta där Larry Jonsson var instruktör. Han hade precis varit i Japan och körde en del grejer därifrån. Jag och Björn fick då Ni-dan (andra dan) av Larry. Att få Ni-dan av Larry som inte direkt är känd för att ge beröm var för mig extra kul.

1992 flyttade jag till Stockholm och blev graderad på våren av Bo Munthe till Yon-dan (4 dan). Ett par månader senare åkte jag på min första resa till Japan och klarade då testen till Go-dan (fem dan). Vi som åkte var, förutom mig, Lars Nordlander, Joakim Jämtefors och Magnus Johansson. Vi hade mycket kul och jag kommer att skriva mer om detta i en framtida krönika här på Mats sida. 1993 gjorde jag ytterliggare ett besök till Japan, men då var det bara jag och Joakim som åkte.

Mellan 1993 och 1997 tränade jag på olika platser i Stockholm, förutom att träna i Hallstahammar och Katrineholm (där jag varit huvudinstruktör sedan 1990). Jag tränade hos Larry Jonsson, Chris Bell och Johnny Lindrot under olika perioder. I sanningens namn ska jag säga att jag inte riktigt kom in i gängen och jag kände mig lite utanför. 1997 tog jag kontakt med Bo Munthe som sa, “kom och träna hos oss”. Det gjorde jag och efter en termin som elev blev jag huvudinstruktör för Bujinkan-träningen då den dåvarande instruktören slutade. Bo ansvarade för Goshinträningen. Jag kom snabbt in i gänget i Blackeberg och blev accepterad direkt som kompis, vilket kändes bra, mycket tack vare Bos sätt att möta och hantera människor. Det är något som jag har mycket att lära av Bo. Stämningen i Blackeberg har alltid varit på topp och det är kanonmänniskor som är med och tränar. Vi heter numera Bujinkan Tetsu Dojo, tidigare Kuroyama Kai.

Under dessa år inom Bujinkan har jag besökt ett antal Tai Kais, som alla varit kanon och det mest minnesvärda var när jag och min kusin var i Tucson, Arizona 1995. Det var en riktig höjdare och Hatsumi-sensei var i en fantastik form.

Jag ämnar återkomma med jämna mellanrum med krönikor på denna sida som kommer att handla om lite allt möjligt, men mest om träning, Bujinkan och Japan.

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 7:e november, 2001]