Soke ber dig visa en teknik

Under många år har vi sett folk gå upp inför Soke för att visa en teknik.
På Soke’s begäran, givetvis.

Frågan är bara, har alla förstått vad dom ska visa?

Vi har diskuterat detta många gånger i dojon där jag tränar.
Frågan är om inte de flesta missat chansen under alla år, om att få sin taijutsu förbättrad eller rättad.

Vad Soke gör är att be vem som helst att visa en teknik, som han sedan korrigerar/förbättrar.
Soke måste ha blivit chockad första gångerna han såg detta.

Folk visar inte upp vare sig grunder eller skoltekniker, utan en egensnickrad taijutsu.
Dom har chansen att bli korrigerade av Bujinkans bästa och dom kastar bort möjligheten.
Varför?

Min gissning är för att “imponera” på Soke eller visa hur “duktiga” dom är.
Precis som att vi kan visa honom nåt nytt om Bujinkan.

Här finns möjligheten att bli så mycket bättre. Att få djupare insikt om taijutsun, inom respektive skola.
Och folk missar chansen.

Vi började klura ut varför Soke gör detta när samtliga shihans blev beordrade att göra detsamma. Hur skulle vi göra nu då?

Visa vår nivå av Bujinkans alla tekniker, katas och rörelser.
Få dom rättade av Bujinkans bästa.
Bli duktiga.
Föra arvet vidare.
Lära ut mer korrekt till våra elever.

Detta var inte bara en chans till för oss, utan också en stor komplimang till de japanska shihans.
Vi tror Sōke tänkte så här:

“Ni (japanska shihans) kan Bujinkan nu, så ni kan korrigera alla tränande som kommer hit.
Få deras taijutsu att se bra ut, så dom inte skämmer ut oss.”

För skämmer ut oss gör vi alla lite till mans.
Se bara allt “spännande” som läggs ut på Youtube, även om det finns en hel del guldkorn också.

Skrivet av Urban, 15 Dan
Tränat sedan 1984

Varför började du träna?

Jag fortsätter plocka över inlägg från vår gamla blog.
Detta inlägg är från 2011-08-23.

Jag tänkte bara skriva ett inlägg om hur mitt intresse vaknade för kamp eller rättare sagt budô. Eller åtminstone vad jag tror det var.

När jag började skolan, till mitt förtret för man skulle bara 7 år och jag var bara 6 år (fyller i december) :), så fanns det en kiosk i närheten. I ett av fönstren fanns en serietidning som lockade mig, en hel del. Men eftersom jag bara fick en tidning, vilket var Fantomen, så kunde jag bara sukta efter “Mästaren på karate”.

Han, “mästaren”, var alltid stentuff på framsidan. Utförde många tuffa rörelser. Om jag ändå haft egna pengar.

Senare när jag var 10 år och hade egna pengar hittade jag en judobok, Judo av Göte Strid. Jag har den kvar. 12 kr kostade den i mitten på 70-talet.

Jag tränade allt jag kunde från den. Nåja, så mycket jag kunde. Jag var ju själv, så jag fick fejka mina motståndare/medtränande. Jag slutade efter ett tag. Det var tråkigt att göra själv.

Jag tråkade mina kompisar där jag bodde med vad jag trodde var kung fu. 🙂 Jag var fascinerad av kamp, men ville inte slåss. Det var inte så kul att slåss. Jag fick nog av det med min syster. 😉

Ändå, det är mina tidigaste minnen av mitt intresse av kamp eller slåss. Och nu när jag fyller 45 är jag ännu mer intresserad av kamp av alla de slag.