Things that make you go ‘Hmmmm’…

Då är jag här igen med en intressant text.
Den här är också från Facebook.

Denna gång är författaren Mark Lithgow.
Mark är känd inom Bujinkan och är den person som bott längst i Noda.
Mark är inte så dokumenterad på nätet, så det blir inte så många länkar.

Fråga gärna mig eller Mats i dojon.

Det är en text med en massa kommentarer.
Som jag skre på Fejjan: “Orkar ni inte hela tråden jag delat här, läs Mark Lithgows inlägg”.

Just det, jag kan inte hitta var originaltråden ligger. Det här är kopierat från en dansk Bujinkankille.

Mark Lithgow:

Things that make you go ‘Hmmmm’….

A couple of seminar posters were brought to my attention the last couple of days. Wow! It really looks like people sit down and think about how to word these things as eloquently as possible to justify that they will basically just be ‘making stuff up’!!! People can be so quick to quote Hatsumi sensei on how important it is to be able to move freely… But where were they the many times that he’s said “Don’t teach what you’ve never been taught!” and “Until 15th dan, it’s important to work on getting strong technique!” What I get from that is that if you want to play at the old ‘free-movement dance’, do it among 15th dans. But to teach to lower ranks at seminars, teach them good strong technique as a base for them to build on!

Just a couple of days ago at the Honbu Dojo, Sensei said “Ato wa renshû dayo!” (Now it’s just a case of practicing it!). Why aren’t comments about ‘practicing’ ever quoted, but quotes that justify making stuff up ARE? I know a little about Japanese martial history too, and seeing some of the ‘history’ on some of these seminar posters is embarrassing! As I said… Hmmmm!!!!

Synes ikke godt om længere · · Del · for 8 timer siden ·

Du, Sveneric Bogsäter, Elias Krzywacki, Oliver Piskurek og 77 andre synes godt om dette.

Billy Ristuccia Like, Like, Like, Like, Like… oh sorry just hitting the Like button a few hundred times!

for 8 timer siden · Synes godt om ·

Nick Armsworthy Well said Mark, well said.

for 8 timer siden · Synes godt om

Stu Klemm Well said Mark, I am sorely tempted to attempt some joke about some esoteric something that we are studying this week. But, I’m sorry, we’re just practicing ukemi gata taihenjutsu and kihon happou, with a bit of zan shin thrown in for good measure… “Yawn….” Aren’t we wonderful? Our excellence is only exceeded by our humility. LOL

for 8 timer siden · Redigeret · Synes godt om

Paul Richardson Brilliant post

for 8 timer siden · Synes godt om

Jan Peter Tanja *applause*

for 8 timer siden · Synes godt om

Rich Maloof Thank you.

for 7 timer siden · Synes godt om · 3

Steve Delaney (スティーブン・デレイーニ) Kihon, kihon, kihon!

for 7 timer siden · Synes godt om · 5

Roger Andersson in general I’m guessing people want to ‘be good’… ‘becoming skilled’ takes too much time and study… but I’m just guessing here

for 7 timer siden · Synes godt om · 6

Norman Victor Meldrew Smithers Or partly because they believe they are as good as the grade they have?, as Steve said, Kihon, Kihon, Kihon.

for 7 timer siden · Synes godt om · 7

Billy Ristuccia I suddenly feel the need to cancel all my Gikan Ryu seminars. ;p

for 7 timer siden · Synes ikke godt om længere · 4

Ashley Curtis Egos and the Bujinkan go hand in hand unfortunately.

for 6 timer siden · Redigeret · Synes godt om · 2

Norman Victor Meldrew Smithers These egos are sometimes fed from those in Japan unfortunately

for 6 timer siden · Synes godt om · 2

Steven Hesterman very well put

for 5 timer siden · Synes godt om

Martin Faulks Question for Mark Lithgow and Michael Pearce. Where did the whole “make your own martial arts” idea come from in ninjutsu ?

for 4 timer siden · Synes godt om · 1

Mark Lithgow Maybe that’s a good test of character Norman…. Having your ego fed, but keeping your feet on the ground!

for 3 timer siden · Synes godt om · 5

Norman Victor Meldrew Smithers Totally agree Mark

for 3 timer siden · Synes godt om

Mark Lithgow: That’s an interesting question Martin. When I first came to Japan, we simply did basic techniques. We’d line up in the dojo and march up and down like in a karate dojo, punches, blocks, shutô, kicks, etc. We’d work on having strong movement and strong technique… on having a strong structure to our body. THAT’S what we used to call ‘Taijutsu’. Then we’d run through the Sanshin no Kata, and then we’d work a lot on Kihon Happô, with no henka. After that the teacher would go to the Tenchijin Ryaku no Maki and we’d work on a few techniques from there. We’d work on the ‘textbook version’, and maybe a couple of ‘henka’. The henka would often be textbook henka too… working from a different side, or from a different attack… but usually closely based on the original kata. Over the years, Hatsumi sensei and some of the others got bored teaching the basics, assuming that people who came here for a couple of weeks a year were spending the other 50 weeks of the year at home practicing the basics and practicing what they’d learned over here the time before. Little by little they started stressing the henka more and more. Stressing the importance of being able to adapt to the situation. Unfortunately, people took that the wrong way. When they were here, they saw Sensei doing henka… making stuff up… and they felt that they should just go with that, and felt that they were qualified to make their own stuff up too. The 50 weeks a year that they are not in Japan, rather than working on their own technical base as Sensei intends them to be, I think many (though, of course, not all!) are just taking the easy way out by making their own stuff. As far as seminars go, I think that it probably comes from this idea that many people have that ‘people attend seminars to be impressed’ attitude (Personally I don’t agree! I think they go there to LEARN! …To take something home that will add to their own training!). They want to show students things that they’ve never seen before. There are so many seminars these days that many teachers feel that they have to outdo others by showing ‘new’ things. To show new things, they feel the need to make stuff up.

for 3 timer siden · Synes ikke godt om længere · 19

Jeff Christian Thanks for the history, Mark.

for 2 timer siden · Synes godt om · 2

Michael Pearce Don’t get me started. Great post. I remember those days. God they were hard but great.

for 2 timer siden · Synes godt om · 3

Christopher Davy Thanks Mark! Great post!

for 2 timer siden · Synes godt om

Martin Faulks So basically people who should be learning scales are trying free form jazz because the the teacher does that in his performances.

for 2 timer siden · Synes godt om

Mark Lithgow LOL…. Exactly Martin!

for 2 timer siden · Synes godt om

Martin Faulks So thats my all the notes are wrong!

for omkring en time siden · Synes godt om · 1

Phillip Legare: Very well put Mark Lithgow. I think you’ve identified the problems exactly. People don’t practice building that strong base 50 weeks a year anymore. We just all want to imitate Soke. I recall not all that long ago Soke calling out a gaijin to demo the first kata from the go gyo and he did the kihon instead. Soke turned to some of the Japanese and said we don’t know our basics. For the next year he told the Japanese to just teach the basics. At the next year’s DKMYS the same result happened and Soke said basically the same thing. Noguchi Sensei then taught the Tenchijin for the next couple of years, in fact he was still teaching from his notes last November. The bottom line is we just don’t practice building our base enough. I think it’s great that whenever you or Mike teach a seminar here you ground everything on building a strong base. I recall Mike even being ordered to teach basics at least on two of his trips over too. So obviously this is something that is extremely important yet we all seem to have missed it over here. The other issue on seminars, well don’t get me started as Mike said. Suffice it to say there are too many seminars being offered way too frequently everywhere. In order to get a big turn out you have to teach sizzle. Or at least that is what many think they need to do to sell the seminar. Who wants to pay $175 for 2 days of basics and hearing, you suck, anymore? Funny thing is, people WILL attend if the instruction is good, reasonably priced and spaced out/coordinated so as not to overburden the students. But that would mean coordinating teaching events amongst the dojo leaders and limiting who and how often people come over. Coordinate between dojos? The horror of it all !! Back to the ego again. Last note. There are many gaijin who live in Japan now who never had the old line drill experiences you both have had. They may only train with Soke and may only know henka. Some of these guys are teaching seminars on the only thing they know and have zero base to support them. These guys , in my opinion, are continuing the false perception that this is what we should train on the most (and not our base). And they probably think they are doing a great job imitating Soke and giving us just what we pay for!! Okay sorry for high jacking your post Mark. I am off for a coffee!

for 56 minutter siden · Redigeret · Synes godt om · 6

Martin Faulks Is it that flashing or exotic things get people to come to seminars ?

for omkring en time siden · Synes godt om

Phillip Legare Sizzle = sexy.

for omkring en time siden · Synes godt om

Phillip Legare Sexy = sales.

for omkring en time siden · Synes godt om

Martin Faulks The irony is the sales are not that good for most events

for omkring en time siden · Synes godt om

Phillip Legare Same here, but I have been lucky in these last few years after moving back. I do try to coordinate my seminars, I only have a few big name instructors come in each year (like Mark one year, Dean the next) and I have some really talented senior instructors living within a 4-5 hour drive to draw from. Our recent black belt seminar was very well attended. Karl Koch, Morten B. Østenstad, Don Schmidt, Steven Schmidt were some of the instructors. Funny, I can’t remember when the last time was that I did my own seminar here at my own dojo !! I am enjoying bringing people in like Mark Lithgow, Michael Pearce, Dean Rostohar so I can continue to learn and grow too. To me, that is the secrets to having a successful seminar. Coordinate, dont over saturate, pick great instructors that you yourself want to learn from.

for 50 minutter siden · Synes godt om · 2

Brent Earlewine: “Quality Control” either starts from the top, or it has to be self imposed. If the top of an organization does not establish and then enforce/re-enforce baseline structure and methodology, then it falls to the individual to do so. Unfortunately, human nature finds the illusion of self importance and “look at me” too alluring to make self imposed quality control work consistently as a method for decent standards. When you add the ego trap of martial arts into this discussion, it magnifies the problem. We in the Bujinkan are our own worst enemy. By design or by accident, Soke essentially leaves us to our own devices. Senior instructors around the globe offer what they think students want. As Phil-San states – sexy/sizzle sells and each tries to outdo the other. This dynamic would stop almost instantly if each instructor that wanted to offer a seminar had to ask permission to teach it, AND had to prove they knew the subject well enough to even offer it! And to paraphrase Michael and Phil – don’t get me started on the issue of over saturation of seminars within the Bujinkan… In the meantime, my students and I are doing a several month step by step review of Kyu level material. Again. See you on the mat

Att fortsätta träna

Bland det roligaste som finns som instruktör är när det kommer elever som fortsätter träna, vad som än händer. Och bland det tråkigaste är när duktiga elever slutar träna. Och slutar, det gör de vid tre olika tillfällen (för det mesta); 1. efter nio kyu. Jag har aldrig förstått meningen med att träna hårt tills det gröna bältet för att sedan aldrig mer komma tillbaka. Graderingen är deras sista pass i dojon. 2. Efter sho-dan (1:a dan). Svart bälte, det är nästa svåra punkt att ta sig igenom. 3. Go-dan, avklarad sakki-test tycks vara ett magiskt datum för många.
Själv har jag har aldrig satt några mål med min träning, förutom att hela tiden bli bättre. Med den inställningen går det inte att lägga av med sin träning. För det går hela tiden att bli bättre. Shodan eller Godan är bara stationer på vägen.

I Tetsu dojo har vi haft tre unga män som visat stor talang och stort engagemang. De har inte missat en träning, de har tagit hand om vår barngrupp m.m.. Det var fram till julen -01. Då fick två av dem svart bälte. Efter det har de synts till i dojon lika många gånger som jag har fingrar på min högra hand. Det är så trist att glöden dör, att de inte finner mödan att träna vidare.

Vad är det då som är fel? Vi som är instruktörer har tränat i mer än femton år vardera och det verkar inte finnas några tecken på att sluta hos någon av oss. Varför brinner vår låga. Ett svar kan vara (för min del) att det inte finns på världskartan att inte åka och träna varje tisdag och torsdag. Det är inte en fråga om lust eller en fråga om ett måste. Det bara är så att jag ska åka och träna. Det är en del av livet. Simple as that!

Vad har jag som instruktör gjort fel som inte lyckats få dessa unga män att vilja fortsätta sin träning? Något måste det vara eftersom de lagt av. Jag har hela tiden försökt göra träningspassen innehållsrika, roliga och omväxlande för att eleverna ska känna att det är skoj att gå till dojon. Att de ska känna att om de missar en träning så missar de någonting roligt och samtidigt något nytt de inte sett tidigare. Men det verkar inte hjälpa.

Att träna Bujinkan är svårt. Det tar tid att lära sig, det tar tid att bli bra. Och det måste få ta tid. I dagens snabba samhälle där allt ska gå på nanosekunder känns det skönt att få träna något som man aldrig kommer att bli fullärd i. Dessutom är det så ofantligt kul att få träffa sin kompisar.

Till sist vill jag bara säga till alla ni som slutat med Bujinkan, ni är alla hjärtligt välkomna tillbaka. Men tänk på att ju längre tid det tar innan ni hänger på er gin, desto svårare blir det att komma igång igen. Jag hoppas jag ser er igen. I dojon!

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 12:e oktober, 2002 ]

Kukishin Ryû Bujutsu


Kukishin Ryû Bujutsu av Kiba Kôshirô

Här är en bok som är skriven av en elev till Takamatsu Sensei. Boken innhåller tekniker från, just det, Kukishin Ryû, närmare bestämt bojutsu, hanbôjutsu och tachiai.

Det börjas med rokushakubô, kamae, kihon gata och kuji no kata. Sedan fortsätter boken med hanbô, med tekniker som tsuke iri och koshi ori. Sist är det bô och svärd. Det är kul att se dom gamla bilderna. Dom är klädda i vit gi och hakama. Teknikerna som jag kände igen utförs inte på samma sätt som jag lärt mig.

Första utgåven kom ut 1937. I dag går en nyutgiven mjukpärms variant att köpa från Amazon ( Förlaget är Buyû Shoseki Shuppan och ISBN är 4-901619-02-0. Det står i den att det är volym ett. Jag har inte sett nån mer bok, men det kanske är på gång???

[Upplagd 2011 eller tidigare]

Keiko no Kokoro

Jag hittade en text på Facebook.
Den var så pass intressant att jag postar den här.

Texten är skriven av Duncan Stewart från Tasmanien.
Länk till texten på Fejjan: Keiko No Kokoro

Vill ni veta mer om vem Duncan är, surfa nätet eller fråga mig.

Här är några länkar:
Duncans dojo
På Facebook
Duncans blog
På Youtube


There are many reasons people enter the martial arts dojo. Some, because they want to achieve a particular rank or status, others for physical, mental and spiritual self development. Regardless of why one enters the dojo, in order to pursue their chosen martial art, one has to relinquish thy self to the philosophy or conditions presented. The dojo is not a democracy and you ( as a novice ) don`t decide what you do and do not want to do, or participate in. If the reason is medical, than this in my eyes is an obvious exception. However, those who wish to pursue martial arts, need to exercise some restraint, and understand that they will have to endure times of discomfort, or at first, non acceptance and resistance when coping with the different culture of a traditional martial arts dojo. This may seem harsh to many. But I urge you to understand that martial arts is the arts of war. Not, just a means of self enjoyment or appeasing ones desires. The martial arts is a life way. Soke once threw me to the ground and said, ” There is no escaping the Bujinkan!” 🙂

Now, if the person enters the dojo with too much ego, the need to maintain their image or, maintain their firm beliefs in the way ” things should be for them”, then it will be difficult.

Many people nowadays enter the dojo with a consumer mentality. That is, they believe that the teacher is a service provider and as they have paid money, the teacher has to give them what they want or answer the questions they ask. Well, I laugh at this. But, it is an unfortunate state of society and in some cases creates Mc Dojos that have agreed to cater to these mentalities for pure business.

In the case of studying the classical martial arts, it is important to enter the dojo with an open mind and heart. Most people who enter a dojo, really do not have an understanding of what they are in for or to expect. Therefore, it is only with time, that the student will slowly develop the spirit of studying the martial arts if, this is their destiny. Regardless, if a person with a balanced perspective and openness to change internally and externally can continue, they will enjoy and grow from their training.

Takamatsu Osensei apparently told Hatsumi Soke that ” There are many real people in the world who are not budoka.” I think this is something very important to understand.

In regards to being an uke, we have to understand the current manner of training as experienced in Japan. In order to appreciate or come closer to understanding the level of subtlety and skill, we must be able to let go of our preconceptions of what martial training should be like. We have to be able to put ourselves aside and step into an empty sponge and soak in the truth. Quite a task!

Understanding the role of uke is a stepping stone here to really understanding the many messages and secrets of budo. In order to develop oneself, one has to thoroughly practice to enter the moment of nothingness and strike in the space while being nothing yourself. This is moving with the feeling of Mu and can be seen as Mu Taijutsu with the heart of fudoushin.

Allowing oneself to experience pain,discomfort and the feeling of not being in control, is the role of uke. The initial attack is about control, however, the role is to then to allow oneself to feel the opposite. If one has an healthy ego, one can allow their partner/teacher to administer these lessons.

And, this is exactly what this is all about, the ability to receive lessons!!

There are 15th dan that receive painful fingertip lessons to their face and bodies from Soke. To receive from Soke is an honor!! You need to accept it, no matter how painful! This is a lesson of the highest and also gives the receiver and understanding into their own psyche and coping mechanisms.

Soke uses the 15th dan to explain and transmit these painful experiences. However, many try to brush his hands away with their own, as he does. Soke just puts it on harder. Well, no one likes pain, but, this experience has many lessons, and if you understand these lessons, you will relinquish yourself and trust Soke. People obviously still haven`t learned that the more you struggle, the worse it becomes for you.

Sensei is giving you the experience of human fragility and also the feeling of complete loss of control and helplessness. This is important to experience to maintain a humble and compassionate heart. Especially for the jugodan. Experiencing this is also about trust. I will not go into my many experiences with this with Soke but, he clearly stated this on many occasions in class.

If one attempts to escape or fight back from sokes painful lessons, it clearly shows that the individual is not ready for the lessons, does not trust, understand, or even want the lessons.

Budo is about understanding ones frailty as a human. with this comes greater respect for others. However, people nowadays are sheltered and have not experienced pain and discomfort. People are growing weak they say. The dojo is a place where one can develop internal and external training in a safe environment. The teachers who administer these lessons with the correct heart are doing so with the desire to help the students develop and be able to cope with life and it`s challenges outside of the dojo.

Often we can look at budo training as ” being cruel to be kind.” To the outsider, martial arts training can seem just mindless strength and pain tolerance training. These words come from those who have never trained. Soke has said that people may view you as cold hearted or the like, but it is important to maintain your ground in the knowing that it is the true way of budo.

Budo teaches life. And, as we all know, life is not often observed as fair or always plain sailing, enjoyable, pain or sorrow free. This is what budo training reminds us. It conditions us to be able to cope better so we may endure and preserve right to the end. as happily as we can.

If we look at the dojo kun ( dojo code ) we can see they are 5 precepts that are essential for living life and not just budo.

Budo and life are the same.

To receive lessons both physically,mentally and spiritually, one has to trust. And with trust, one looses fear. Fear is the base emotion that hold most martial artists from transcending and growing in all realms.

The first stage is to trust. With solid kihon training, one develops skill and confidence and the abilities to control oneself. With this, comes eventual trust of the self. In connection to this stage, the student is developing a trust and relationship with ones teacher and peers in the dojo. Together, everyone builds confidence and trust in each others abilities. When this reaches a healthy stage, then training in the dojo can become highly stimulating and spirited.

As you can see, the Ten Chi Jin or fundamental training and repetitive movement, initially by oneself, is essential to mastering ones body , mind and spirt.

Being uke is learning how to survive with out having to fight back. It is learning the lessons of how not fighting and allowing nature to take it`s course can keep one alive. If your training is just about learning how to “fight back”, then at a time when this is futile, you have not developed the capacity to accept and the lack of control you face.

After all, fighting back is about trying to maintain control. The importance of being uke and receiving is to develop the capacity to understand there a times when fighting back could get you or your family killed or placed in a worse situation.

Being uke is learning about staying alive at times when one cannot fight back. In fact, taking ukemi is about staying alive and is in a sense kyojutsu. Fighting to stay alive without actually fighting.

Takamatsu Osensei once said to Soke that his understanding of budo was getting better as his ukemi was improving. Now, this art is about survival and ukemi and the art of being uke is about just that.

Their are martial arts that only teach how to be the tiger. They only teach how to fight back. If one is set upon by a dozen people and some with weapons, do you fight back like the movies? There are obviously times when there is no other choice, but unless you are very lucky, you may not survive.

This is where we have to understand the difference between fighting and surviving. And, this is the difference between Ninjutsu and other budo. Ninjutsu is a holistic art teaching self preservation through understanding the fragility of our own existence. This is also a lesson one receives from being uke.

Ninjutsu encompasses ways to hide,run,jump,climb,distract,roll and fall to maintain ones life. These are methods of removing oneself from danger as skillfully and as quickly as possible. These techniques were devised by people almost always outnumbered. Lessons to take to heart.

I once heard a foreign shihan say that he felt the Santo Tonko no Kata was a waste of time. Well, all I can say here is, it is true that the rank does not explain ones true level of budo. Look at the form and see through to the secrets or lessons. Here are a few simple ones:

1. Men,woman and children are grabbed every day for various reasons in these ways and abducted,raped,and murdered.

2. Stepping three times is just a “formal way” of learning to regain composure and balance.

3. Throwing something is a very natural method of self defense for mankind and even apes.

4. Hiding is also an instinctual method of self defense for humans and animals alike.

From there, the student can view abductions and also what people do when being pulled. Often people develop a “tug o war” mentality and physically when being dragged. And, they use their free hand to grasp on to something to maintain their position or to reach for something to use in defense. Hence, we have natural applications based from Hachimonji no kamae! If you just look at the kamae without using your brain, it will look useless and ” a waste of time” 😉

These are very simple examples to show that all kata in the Bujinkan are real and have real life applications if you have the correct mind, heart and training to see. This is why I laugh when people, even those that claim to practise the Bujinkan arts, state that the training is not realistic and not applicable for todays society. I care not for these people that obviously do not see the pragmatism and naturalness found in all waza. It goes to show that these people have a mind set in the way they believe martial arts training should be, rather than give some time and space in their heads to discover that 2000 years of techniques handed down in blood,sweat and tears may actually have something worth learning from.

Also, people often try to adapt the waza or “improve” on them before they have even practiced or studied them long enough to “see” and understand the depth and reasoning for such a technique. People are too trapped in the form and just see in a superficial manner. This is low level training in the martial arts. Some people have even said they would not perform sword kata like written and try to improve on it. Firstly, the people that wrote these waza most likely used the waza to stay alive. The kata is literally signed in blood. I find it incredible that instructors who have never been on a battlefield sword fighting or experienced a one on one dual with another expert swordsman can have the audacity to improve on it. These people need to be cut down in my eyes.

Training is about breaking down your habits and searching for your weak points. Writing and expressing yourself helps you to do this. But, this takes courage. Often speaking your mind can disturb a harmony yet, this harmony is often only disturbed due to the receivers inability to accept but, not necessarily agree. Training for me is learning about where I am in the moment. From there, you move freely and live as your environment dictates. If we listen to our elders, we learn that ” k sera sera ” is very important. It is about allowing the world to be as it is and, accept everything for what is, going with the flow like flowing water and drifting clouds.

Water and clouds have naturally been free for an eternity. There is much to learn from nature.

Shizen Gyoun Ryu Sui.



Essence Of Ninjutsu


Essence of ninjutsu av Masaaki Hatsumi

I den här boken berättar Hatsumi Sensei olika historier och händelser som ofta har en filosofisk sedelärande poäng.

Berättelserna handlar ofta om Takamatsu och när han var ung. Man får även ta del av vissa tekniker i form av svart vita bilder och en del ninjamagi och trix. En bok för den som vill veta det där lilla extra om ninjutsu.

Den här boken kom ut 1988, men som tur så finns den att köpa i dag. Boken är utgiven av Contemporary Book och har ISBN 0-8092-4724-0. Ett ställe som har boken är

[Harri Nekkonen har skrivit om denna bok.]
[Upplagd den 30:e mars 2011]

Bujinkan i vardagen…

[ett inlägg från 5 maj 2011]

I över 13 år har Bujinkan varit en stor del av mitt liv. Min första kontakt var när jag var fjorton år och den sötaste kille i skolan skröt om hur bra han var på kamp-sport. Han hade grönt bälte och 9 kyu. Bländad som jag var över denna superman dök jag upp på ett pass för att titta på härligheten.

Ni kan ju gissa hur besviken jag var över att inse att det i själva var den första graden och att han såg ut som ett nyfött föl på mattan. Killen levde visserligen inte upp till måttet men jag är honom evigt tacksam för jag blev störtförälskad i Bujinkan.

Då tränade jag bara ett par terminer men några år senare i gymnasiet träffade jag på en medlem ur dojon i Hallstahammar och den 15 mars 1998 startade min resa som budoutövare.

Visst har träningsfrekvensen varierat i takt med livet under årens lopp, men jag inser att Bujinkan är med mig i vardagen i så många skepnader. Ibland är det givna saker som att klara sig utan en skråma när man gör en vurpa, tunga lyft, läsa av folk på tunnelbanan, handfrigörningar på krogen etc, men det dyker även upp när det gäller min livsfilosofi och i mitt arbete som klassisk sångerska.

Att få bästa/största möjliga effekt av minimum ansträngning är i mina ögon en av Bujinkans viktiga principer och vi tränar många olika skolor och tekniker med detta i minnet. För att uppnå just detta är tajming och distans viktigt, att vara på rätt ställe i relation till sina motståndare/medmusikanter, ha rätt puls i kampen/musiken (eller vad det nu gäller) och agera i rätt ögonblick och i takt med händelseförloppet.

Ofta är det de saker man inte gjort som man i slutändan ångrar eller de gånger man kommer på vad man vill för sent, när chansen försvunnit. Men att försöka lite för mycket, att forcera händelseförloppet är inte bättre det. Hur bra blir det om man blockar innan motståndaren ens hunnit få iväg slaget? Då blir det bara ett vevande i luften och lämnar dig sårbar.

Den svåraste utmaning jag vet är att avakta tills tiden är rätt för att agera oavsett om det är på mattan eller i vardagen. Det gäller att ha is i magen, ställa sig i fördelaktig position och agera med god tajming när tillfället ges. Allt vi tar oss för här i livet är förberedelse/träning för dessa stunder.

Med dessa så smått filosofiska rader önskar jag er alla en härlig vår!!!

Hälsningar Malin

Bujinkan Shidoshi, 6 dan

Ninjutsu – History And Tradition


Ninjutsu – History and tradition
av Masaaki Hatsumi

Boken ger en bra inblick i vad ninjutsu är och var. Inga ingående beskrivningar av tekniker, utan mer en översikt som är givande både för utövare och utomstående.

Den innehåller även en hel del intressanta bilder på Hatsumi sensei i action samt massor på traditionella vapen. Den största behållningen tycker jag är den påminnelse man får att Ninjutsu är så mycket mer än en vanlig kampsport, med lika stort fokus på filosofi som kamp. Man bör lägga i beaktning att boken är översatt och delvis skriven av ”En elev” och inte av Hatsumi själv.

Boken kom ut 1981 och finns att köpa i dag. Boken är utgiven av Unique Publications och har ISBN 0-86568-027-2. Ett ställe som har boken är Budo & Fitness har den också, om man vill betala det dubbla.

[Skriven av Joel Thörnqvist]

Varför började du träna?

Jag fortsätter plocka över inlägg från vår gamla blog.
Detta inlägg är från 2011-08-23.

Jag tänkte bara skriva ett inlägg om hur mitt intresse vaknade för kamp eller rättare sagt budô. Eller åtminstone vad jag tror det var.

När jag började skolan, till mitt förtret för man skulle bara 7 år och jag var bara 6 år (fyller i december) :), så fanns det en kiosk i närheten. I ett av fönstren fanns en serietidning som lockade mig, en hel del. Men eftersom jag bara fick en tidning, vilket var Fantomen, så kunde jag bara sukta efter “Mästaren på karate”.

Han, “mästaren”, var alltid stentuff på framsidan. Utförde många tuffa rörelser. Om jag ändå haft egna pengar.

Senare när jag var 10 år och hade egna pengar hittade jag en judobok, Judo av Göte Strid. Jag har den kvar. 12 kr kostade den i mitten på 70-talet.

Jag tränade allt jag kunde från den. Nåja, så mycket jag kunde. Jag var ju själv, så jag fick fejka mina motståndare/medtränande. Jag slutade efter ett tag. Det var tråkigt att göra själv.

Jag tråkade mina kompisar där jag bodde med vad jag trodde var kung fu. 🙂 Jag var fascinerad av kamp, men ville inte slåss. Det var inte så kul att slåss. Jag fick nog av det med min syster. 😉

Ändå, det är mina tidigaste minnen av mitt intresse av kamp eller slåss. Och nu när jag fyller 45 är jag ännu mer intresserad av kamp av alla de slag.

Kort historik om min “karriär” inom Bujinkan

Jag började träna Bujinkan 1985 efter att ha tränat Wing Tsun Kung Fu drygt ett år i Västerås. Under denna tid bodde jag i Hallstahammar och tog bilen de två milen för att kunna träna. Wing Tsun var ganska kul, men jag slutade under tiden jag gjorde lumpen bl a på grund av tidsbrist. Efter avslutad miltärtjänst ville jag komma igång igen och fick syn på en annons om att Ninjutsu skulle starta upp i Västerås. Så i augusti -85 åkte jag på min första träning. Instruktör var David Stenström. Jag tränade hos David fram till sommaren -87 då jag slutade av olika anledningar. Under tiden i Västerås hade jag hunnit få fem kyu.

På sommaren 1987 tränade jag och Jonas Westerberg på mina föräldrars tomt. Under hösten tränade jag själv i garaget. Jag arbetade tillsammans med en kille, Tommy, som var engagerad i brottarklubben i Hallstahammar. Han ordnade så att jag, Jonas, Klas Lindström och Lars Nordlander fick träna i brottarlokalen. Vi körde själva ett halvår och åkte sedan på vårkanten till Stockholm för att gradera oss hos Sveneric Bogsäter. Jag fick två kyu. Vi öppnade sedan en klubb och tog in nybörjare. Framåt julen -88 höll Sveneric ett läger hos oss och jag förärades med sho-dan (svart bälte). Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samtidigt som vi tog in nybörjare började jag studera på högskolan i örebro, något som jag gjorde i tre år och avslutade med en Fil kand-examen. Det var ett evigt pendlande mellan Hallsta och örebro på helgerna för träning. Under veckodagarna sköttes träningen av Klas och Jonas.

I örebro tränade jag tillsammans med Björn Bäckwall. När vi tränade i svarta dräkter fick vi så många korkade frågor då ryktet om ninjas var allt annat än bra så vi köpte vita dräkter och fick därefter träna i fred. Jag och Björn körde många läger ihop i Hallsta och Fagersta (Björns “hemmaort”).

Sommaren -90 hade vi ett läger i Fagersta där Larry Jonsson var instruktör. Han hade precis varit i Japan och körde en del grejer därifrån. Jag och Björn fick då Ni-dan (andra dan) av Larry. Att få Ni-dan av Larry som inte direkt är känd för att ge beröm var för mig extra kul.

1992 flyttade jag till Stockholm och blev graderad på våren av Bo Munthe till Yon-dan (4 dan). Ett par månader senare åkte jag på min första resa till Japan och klarade då testen till Go-dan (fem dan). Vi som åkte var, förutom mig, Lars Nordlander, Joakim Jämtefors och Magnus Johansson. Vi hade mycket kul och jag kommer att skriva mer om detta i en framtida krönika här på Mats sida. 1993 gjorde jag ytterliggare ett besök till Japan, men då var det bara jag och Joakim som åkte.

Mellan 1993 och 1997 tränade jag på olika platser i Stockholm, förutom att träna i Hallstahammar och Katrineholm (där jag varit huvudinstruktör sedan 1990). Jag tränade hos Larry Jonsson, Chris Bell och Johnny Lindrot under olika perioder. I sanningens namn ska jag säga att jag inte riktigt kom in i gängen och jag kände mig lite utanför. 1997 tog jag kontakt med Bo Munthe som sa, “kom och träna hos oss”. Det gjorde jag och efter en termin som elev blev jag huvudinstruktör för Bujinkan-träningen då den dåvarande instruktören slutade. Bo ansvarade för Goshinträningen. Jag kom snabbt in i gänget i Blackeberg och blev accepterad direkt som kompis, vilket kändes bra, mycket tack vare Bos sätt att möta och hantera människor. Det är något som jag har mycket att lära av Bo. Stämningen i Blackeberg har alltid varit på topp och det är kanonmänniskor som är med och tränar. Vi heter numera Bujinkan Tetsu Dojo, tidigare Kuroyama Kai.

Under dessa år inom Bujinkan har jag besökt ett antal Tai Kais, som alla varit kanon och det mest minnesvärda var när jag och min kusin var i Tucson, Arizona 1995. Det var en riktig höjdare och Hatsumi-sensei var i en fantastik form.

Jag ämnar återkomma med jämna mellanrum med krönikor på denna sida som kommer att handla om lite allt möjligt, men mest om träning, Bujinkan och Japan.

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 7:e november, 2001]