Soke ber dig visa en teknik

Under många år har vi sett folk gå upp inför Soke för att visa en teknik.
På Soke’s begäran, givetvis.

Frågan är bara, har alla förstått vad dom ska visa?

Vi har diskuterat detta många gånger i dojon där jag tränar.
Frågan är om inte de flesta missat chansen under alla år, om att få sin taijutsu förbättrad eller rättad.

Vad Soke gör är att be vem som helst att visa en teknik, som han sedan korrigerar/förbättrar.
Soke måste ha blivit chockad första gångerna han såg detta.

Folk visar inte upp vare sig grunder eller skoltekniker, utan en egensnickrad taijutsu.
Dom har chansen att bli korrigerade av Bujinkans bästa och dom kastar bort möjligheten.
Varför?

Min gissning är för att “imponera” på Soke eller visa hur “duktiga” dom är.
Precis som att vi kan visa honom nåt nytt om Bujinkan.

Här finns möjligheten att bli så mycket bättre. Att få djupare insikt om taijutsun, inom respektive skola.
Och folk missar chansen.

Vi började klura ut varför Soke gör detta när samtliga shihans blev beordrade att göra detsamma. Hur skulle vi göra nu då?

Visa vår nivå av Bujinkans alla tekniker, katas och rörelser.
Få dom rättade av Bujinkans bästa.
Bli duktiga.
Föra arvet vidare.
Lära ut mer korrekt till våra elever.

Detta var inte bara en chans till för oss, utan också en stor komplimang till de japanska shihans.
Vi tror Sōke tänkte så här:

“Ni (japanska shihans) kan Bujinkan nu, så ni kan korrigera alla tränande som kommer hit.
Få deras taijutsu att se bra ut, så dom inte skämmer ut oss.”

För skämmer ut oss gör vi alla lite till mans.
Se bara allt “spännande” som läggs ut på Youtube, även om det finns en hel del guldkorn också.

Skrivet av Urban, 15 Dan
Tränat sedan 1984

Kihon Happo

I Tetsu följer vi alltid det tema som Hatsumi-sensei bestämmer i japan och jag tycker det är viktigt att göra det. I år är temat, som bekant, Kihon Happo och Shinden Fudo ryu iaijutsu. Anledningen till att det är Kihon Happo är för mig rätt självklart. Låt mig berätta en historia från ett av mina japanbesök. En ung kvinna (1 Dan) från ett land på Balkan, vi kallar henne X, bodde på samma ställe som oss

Vi tog med henne på en träning med en av våra favorit-shihans. Efter träningen frågade jag henne vad hon tyckte om träningen (som jag tyckte var mycket bra). Hennes svar var att den inte alls var bra. Jag blev förvånad och frågade varför? “Det var så mycket Kihon Happo”. Varför tror du att det var det? frågade jag X. “Vet inte!”. Förmodligen för att alla som var där inte kunde det, svarade jag. Jag tror och hoppas hon ändrade uppfattning efter att jag frågade henne om hon verkligen ansåg att hon kunde Kihon Happo. Jag såg att det startade en tankeprocess hos henne. Jag förklarade att jag som tränat mer än 20 år fortfarande lär mig nya saker om Kihon Happo.

Kihon Happo är dörren till det som kallas Bujinkan Budo Taijutsu. Möjligheterna till variation av dessa åtta tekniker är oändliga. Vad händer om du lägger en åtta på sidan? Du får tecknet för oändlighet. Intressant, eller hur?

När teknikerna i Kihon Happo börjar sitta hos en elev finns möjlighet att börja variera teknikerna. Jag menar, det finns väldigt många sätt att göra en ura gyaku eller en omote gyaku. Däri ligger tjusningen. Med Kihon Happo i ryggmärgen blir det lättare att träna, förstå och ta till sig de waza (tekniker) som finns i de kata (tekniksamlingar) som utgör de skolor (ryu) som Bujinkan vilar på.

Min nästa blog kommer handla om waza.

//Mats

[En text från 2011]

Att fortsätta träna

Bland det roligaste som finns som instruktör är när det kommer elever som fortsätter träna, vad som än händer. Och bland det tråkigaste är när duktiga elever slutar träna. Och slutar, det gör de vid tre olika tillfällen (för det mesta); 1. efter nio kyu. Jag har aldrig förstått meningen med att träna hårt tills det gröna bältet för att sedan aldrig mer komma tillbaka. Graderingen är deras sista pass i dojon. 2. Efter sho-dan (1:a dan). Svart bälte, det är nästa svåra punkt att ta sig igenom. 3. Go-dan, avklarad sakki-test tycks vara ett magiskt datum för många.
Själv har jag har aldrig satt några mål med min träning, förutom att hela tiden bli bättre. Med den inställningen går det inte att lägga av med sin träning. För det går hela tiden att bli bättre. Shodan eller Godan är bara stationer på vägen.

I Tetsu dojo har vi haft tre unga män som visat stor talang och stort engagemang. De har inte missat en träning, de har tagit hand om vår barngrupp m.m.. Det var fram till julen -01. Då fick två av dem svart bälte. Efter det har de synts till i dojon lika många gånger som jag har fingrar på min högra hand. Det är så trist att glöden dör, att de inte finner mödan att träna vidare.

Vad är det då som är fel? Vi som är instruktörer har tränat i mer än femton år vardera och det verkar inte finnas några tecken på att sluta hos någon av oss. Varför brinner vår låga. Ett svar kan vara (för min del) att det inte finns på världskartan att inte åka och träna varje tisdag och torsdag. Det är inte en fråga om lust eller en fråga om ett måste. Det bara är så att jag ska åka och träna. Det är en del av livet. Simple as that!

Vad har jag som instruktör gjort fel som inte lyckats få dessa unga män att vilja fortsätta sin träning? Något måste det vara eftersom de lagt av. Jag har hela tiden försökt göra träningspassen innehållsrika, roliga och omväxlande för att eleverna ska känna att det är skoj att gå till dojon. Att de ska känna att om de missar en träning så missar de någonting roligt och samtidigt något nytt de inte sett tidigare. Men det verkar inte hjälpa.

Att träna Bujinkan är svårt. Det tar tid att lära sig, det tar tid att bli bra. Och det måste få ta tid. I dagens snabba samhälle där allt ska gå på nanosekunder känns det skönt att få träna något som man aldrig kommer att bli fullärd i. Dessutom är det så ofantligt kul att få träffa sin kompisar.

Till sist vill jag bara säga till alla ni som slutat med Bujinkan, ni är alla hjärtligt välkomna tillbaka. Men tänk på att ju längre tid det tar innan ni hänger på er gin, desto svårare blir det att komma igång igen. Jag hoppas jag ser er igen. I dojon!

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 12:e oktober, 2002 ]

Bujinkan i vardagen…

[ett inlägg från 5 maj 2011]

I över 13 år har Bujinkan varit en stor del av mitt liv. Min första kontakt var när jag var fjorton år och den sötaste kille i skolan skröt om hur bra han var på kamp-sport. Han hade grönt bälte och 9 kyu. Bländad som jag var över denna superman dök jag upp på ett pass för att titta på härligheten.

Ni kan ju gissa hur besviken jag var över att inse att det i själva var den första graden och att han såg ut som ett nyfött föl på mattan. Killen levde visserligen inte upp till måttet men jag är honom evigt tacksam för jag blev störtförälskad i Bujinkan.

Då tränade jag bara ett par terminer men några år senare i gymnasiet träffade jag på en medlem ur dojon i Hallstahammar och den 15 mars 1998 startade min resa som budoutövare.

Visst har träningsfrekvensen varierat i takt med livet under årens lopp, men jag inser att Bujinkan är med mig i vardagen i så många skepnader. Ibland är det givna saker som att klara sig utan en skråma när man gör en vurpa, tunga lyft, läsa av folk på tunnelbanan, handfrigörningar på krogen etc, men det dyker även upp när det gäller min livsfilosofi och i mitt arbete som klassisk sångerska.

Att få bästa/största möjliga effekt av minimum ansträngning är i mina ögon en av Bujinkans viktiga principer och vi tränar många olika skolor och tekniker med detta i minnet. För att uppnå just detta är tajming och distans viktigt, att vara på rätt ställe i relation till sina motståndare/medmusikanter, ha rätt puls i kampen/musiken (eller vad det nu gäller) och agera i rätt ögonblick och i takt med händelseförloppet.

Ofta är det de saker man inte gjort som man i slutändan ångrar eller de gånger man kommer på vad man vill för sent, när chansen försvunnit. Men att försöka lite för mycket, att forcera händelseförloppet är inte bättre det. Hur bra blir det om man blockar innan motståndaren ens hunnit få iväg slaget? Då blir det bara ett vevande i luften och lämnar dig sårbar.

Den svåraste utmaning jag vet är att avakta tills tiden är rätt för att agera oavsett om det är på mattan eller i vardagen. Det gäller att ha is i magen, ställa sig i fördelaktig position och agera med god tajming när tillfället ges. Allt vi tar oss för här i livet är förberedelse/träning för dessa stunder.

Med dessa så smått filosofiska rader önskar jag er alla en härlig vår!!!

Hälsningar Malin

Bujinkan Shidoshi, 6 dan

Varför började du träna?

Jag fortsätter plocka över inlägg från vår gamla blog.
Detta inlägg är från 2011-08-23.

Jag tänkte bara skriva ett inlägg om hur mitt intresse vaknade för kamp eller rättare sagt budô. Eller åtminstone vad jag tror det var.

När jag började skolan, till mitt förtret för man skulle bara 7 år och jag var bara 6 år (fyller i december) :), så fanns det en kiosk i närheten. I ett av fönstren fanns en serietidning som lockade mig, en hel del. Men eftersom jag bara fick en tidning, vilket var Fantomen, så kunde jag bara sukta efter “Mästaren på karate”.

Han, “mästaren”, var alltid stentuff på framsidan. Utförde många tuffa rörelser. Om jag ändå haft egna pengar.

Senare när jag var 10 år och hade egna pengar hittade jag en judobok, Judo av Göte Strid. Jag har den kvar. 12 kr kostade den i mitten på 70-talet.

Jag tränade allt jag kunde från den. Nåja, så mycket jag kunde. Jag var ju själv, så jag fick fejka mina motståndare/medtränande. Jag slutade efter ett tag. Det var tråkigt att göra själv.

Jag tråkade mina kompisar där jag bodde med vad jag trodde var kung fu. 🙂 Jag var fascinerad av kamp, men ville inte slåss. Det var inte så kul att slåss. Jag fick nog av det med min syster. 😉

Ändå, det är mina tidigaste minnen av mitt intresse av kamp eller slåss. Och nu när jag fyller 45 är jag ännu mer intresserad av kamp av alla de slag.