Tag: mats

Posted on

Hugga med svärd hos Someya Sensei

[Vi fortsätter ned att lägga upp aldre inlägg från vår gamla blog.
Ursprungligen upplagd: 19:e maj, 2006]

Det var ett tag sedan som jag skrev här på “Mats sida”, så nu kände jag att det var dags igen. Det har varit lite svårt att komma på ämnen och det är så fortfarande. Men jag tänkte helt enkelt bara skriva om ett minnesvärt träningspass i japan 2001. Jag och Urban skulle träna svärd med Someya-sensei och lära oss att hugga korrekt och riktigt. Om vi ville skulle vi även få hugga genom ihoprullade halmmattor. Jag och Urban cyklade iväg till Someya-senseis dojo som ligger någon kilometer från Nodas centrum. Someya-sensei har byggt en egen dojo på sin mark som är rätt stor och det är rejält högt i tak. Vi klev in, hälsade och bytte om i det lilla omklädningsrum som finns i dojon. Strax efter kom en ung tysk som även han hälsade och bytte om. Sedan kom “den spanska inkvisitationen” som vi lite skämtsamt kallade ett gäng spanjorer som var där och tränade samtidigt som oss. Totalt 12 stycken och deras ledare var en herre i 50-årsåldern och jag känner dessvärre inte till hans namn. Träningen börjar med att Someya-sensei går igenom grunderna för att hugga med svärd. Då jag och Urban är i dojon för tredje gången under denna resa så börjar vi hänga med och förstå principen någorlunda, att det är svärdet som ska göra jobbet samt en del andra tekniska detaljer som jag inte går in på här.

Efter ca halva träningspasset så bär en av Someya-senseis elever in en stor stålställning och ett antal ihoprullade halmmattor. Till historien hör att en sådan ihoprullad halmmatta ger samma känsla, när man huggen genom denna, som att hugga genom en hals. Someya-sensei fick frågan hur man kände till detta. Someya-sensei svarade på sitt sedvanliga lugna sätt, “Jag har ingen anledning att tvivla på den uppgiften”. Således gjorde inte vi det heller. Someya-sensei frågade var och en om de ville hugga. Den tyske unge mannen och spanjorerna svarade alla ja. Jag svarade Nej tack, men jag tittar gärna. Someya-sensei log stilla och sade att Hatsumi-sensei, vid det senaste passet i Honbu dojo, sagt att “Mats-san ska hugga på onsdag”. Så “Nej tack” var inte ett acceptabel svar varvid jag ändrade till “Naturligtvis”. Urban tackade nej och det accepterades (lucky guy).

När alla förberedelser var klara så berättade Someya-sensei att vi skulle hugga med hans egna svärd som vid inköp kostade ca 40 000:-. Stämningen i dojon började nu bli mer nervös. Inte roligt att eventuellt förstöra ett svärd värt så mycket pengar. Alla satt ned och en del började skruva på sig när de förstod vad som började stå spel. Someya-sensei frågade “Vem vill börja?”. Jag svarade direkt att det kan jag göra. Min filosofi är att är man först så finns inga prestationskrav från föregående utan man kan göra bort sig utan att det gör så mycket.

Someya-sensei lämnade över svärdet enligt den procedur som gäller vid överlämnande av svärd i japan. Jag tog svärdet och gjorde några övningshugg i luften. Jag fick ett eller ett par enkla tips av Someya-sensei och jag stegade fram till målet. 12 spanjorer, en tysk, en Urban och några japanska elever tittade alla på mig. Inget sa ett ord. Jag kunde höra hur mitt hjärta dunkade och jag började andas med magen för att lugna mig lite. Jag måttade svärdet mot halmmattan som stod rakt upp mot taket. Höjde svärdet och högg enligt de principer som Someya-sensei så tålmodigt visat oss. Jag höll mina armar raka och jag lät svärdet vara en förlängning av min kropp. Svärdet fick göra jobbet, helt enkelt. Svärdet gled genom den hårt ihoprullade mattan som om jag högg genom smör och den losshuggna biten for i backen. Someya-sensei sa “very good!” och jag kände en enorm känsla av tillfredställelse. “One more time!”. Så jag gjorde ett nytt hugg och återigen gled svärdet genom halmmattan. Två klarade försök av två möjliga. Underbart! Jag lämnade tillbaka svärdet till Someya-sensei som log.

“Ok, next” ropade Someya-sensei. Den spanska “ledaren” klev nu fram, tog svärdet och gjorde några provhugg. De såg inte så bra ut. Someya-sensei förklarade lugnt och sakligt att det behövs ingen styrka och det svärdet som ska göra jobbet. Spanjoren klev fram, siktade och högg för allt vad tygen håller. Smack! Svärdet fastnade mitt i halmmattan och satt fast. Ordentligt fast. Someya-sensei tog loss svärdet och tittade på det. Svärdet hade blivit krokigt. Ajajaj! Men Someya-sensei bara satte sig ned på knä och böjde tillbaka svärdet och lät den gode spanjoren prova igen. Med samma resultat.

Alla 12 spanjorerna misslyckades med att hugga genom dessa hårt ihoprullade halmmattor. Anledningen till det var att de “tog i”, de använde musklerna istället för att använda taijutsu. Den unge tysken klarade sina båda hugg. Han använde taijutsu och då gick det bra. Dessutom lyssnade han och tog till sig det Someya-sensei sade. Tyvärr var det ingen av våra spanska vänner som gjorde det. Det kan ha berott på att de var så många och de ville alla alldeles för mycket varvid deras teknik blev låst. Och till mitt försvar ska jag säga att jag hade ett träningspass mer än spanjorerna där jag tränat hugg. Det hjälpte naturligtvis.

Kontentan är dock, taijutsu, som vi Bujinkan ser det, är överlägsen styrka och därigenom mer effektiv då en svagare motståndare kan övervinna en fysiskt sett starkare motståndare. Den spanske ledare var en rejäl karl som förmodligen slagit mig i armbrytning även om jag fått använda båda händerna.

Det var det träningspass som jag kommer att minnas mest av alla tillsammans med det pass jag gjorde en förmiddag i Noda 1992 då jag klarade Go-Dantesten. Men det är en helt annan historia som kanske kommer på “Mats sida” vad det lider.

Så träna på, nöt taijutsu, låt hela kroppen arbeta, inte bara armarna, så kanske du en dag får chansen att träna svärd hos den gode Someya-sensei och även lyckas med ditt hugg.

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

Posted on

Waza

Waza, eller tekniker, är ett av Bujinkans fundament. Men vad är waza inom Bujinkan? Kort, så är det ett antal förutbestämda tekniker. Varje ryu (skola) inom Bujinkan består av ett antal kata (tekniksamlingar), där varje kata innehåller ett antal waza.

I vår dojo tränar vi i stort sett alltid utifrån en eller flera waza på ett träningspass. Anledningen till detta är enkel. Waza är en nyckel till låset om Bujinkans “hemligheter”. Genom att träna dessa waza får vi förståelse av vår taijutsu, distans, timing och flow. Waza är ett perfekt verktyg att ha som träningens utgångspunkt.

Många waza har även förutbestämda varianter, s.k. henka. I de fall vi har sådana i våra tekniksamlingar tränar vi självfallet på dessa.

Men vi gör även “egna” varianter på waza, dvs vi utforskar wazans struktur och bryter ut den i delar, ändrar små saker och gör wazan till en levande “organism” som låter oss tänka och till slut kunna göra tekniker “utan att tänka”.

Att träna Bujinkan med enbart “fria tekniker” ser jag personligen inget större syfte med, det ger svag förståelse för kihon (grund) och risken för en slafsig taijutsu är stor. Och när det sker så blir det ännu värre med ett redskap i händerna.

Waza, både med och utan redskap, är ett viktigt instrument i vår träning. Det är det som ger struktur och förståelse för den art vi utövar. Att det dessutom är ett kulturellt bevarande är enbart en bonus.

Jag ser våra waza som melodier och när vi bryter oss låss från en waza är det jämförbart med de improvisationer som finns inom exempelvis jazzmusiken. Rytmen, melodin, flowet finns där, men man vet inte riktigt vad som händer.

Under alla mina år inom Bujinkan har jag samlat ihop en i stort sett komplett samling av all de waza som finns i takagi Yoshin Ryu, Kukishin Ryu, Shinden Fudo Ryu, Koto Ryu, Gyokko Ryu samt Togakure Ryu. Jag tycker det är en fantastisk samling tekniker att ha som utgångspunkt i vår träning och de ger idéer och uppslag till nya och annorlunda moment i vår träning. Desto längre jag tränar, desto mer förstår jag av dessa waza och jag upptäcker hela tiden nya saker i dessa tekniker. Och så länge mina två lärare (shihans) i Japan utgår från dessa waza gör jag det. Bara att sitta ned med en kopp te och prata om dessa waza ger mer förståelse för vår art, dess ursprung och dess framtid.

Posted on

Tucson Taikai 1995

När jag besökte Japan för träning 1992 och 1993 blev jag bekant med en amerikansk bujinkanutövare med namnet Alex (numera utkastad från Bujinkan, men det är en helt annan historia). Han berättade att han tillsammans med några andra amerikaner skulle anordna ett Tai Kai i Tucson, Arizona år 1995. ”Jag kommer”, sa jag.

Så i maj 1995 åker jag och min kusin, Henrik, till Tucson, Arizona via Köpenhamn, Chicago och Denver. Vi anländer sent på kvällen och stupar i säng efter alla flygturer. När vi vaknar på morgonen åker vi taxi till hotell Ramada Inn där vi ska spendera tre dagar med träning under Stormästaren Dr Masaaki Hatsumi. Vi anmäler oss, får våra t-shirts och glider omkring på hotellet.

Kvällen innan själva träningen skulle äga rum var det en happening där vi som var shidoshi fick hälsa på Hatsumi-sensei och hans assistenter. Både Hatsumi-sensei och Someya-sensei blev jätteglada då de såg mig vilket var jätteroligt. Sen var det amerikansk flaggviftning och Hatsumi-sensei fick en vänskapsplakett av Arizona Rangers (polisen i Arizona) samt en välkomsthälsning från President Bill Clinton.

Temat på detta Tai Kai var Kusihin Ryu Naginata och Takagi Yoshin Ryu Daisho Sabaki. På förmiddagarna tränar vi naginata utomhus och eftermiddagarna spenderas inomhus tränandes Daisho Sabaki. Detta på grund av värmen, solen stod i zenit under dagen och det blev galet varmt i Tucson som ligger i ett ökenområde. En av dagarna bildades en märklig ring runt solen som var en imponerande syn att skåda.

hatsumi_someya

Träningarna var mycket bra och givande. Hatsumi-sensei var i en strålande form och, för ovanlighetens skull, gick sakta genom grunderna för naginata. Someyas-sensei och Hiwata-sensei var hans assistenter som hela tiden visade grunderna som Hatsumi-sensei sedan förklarade, gav bakgrund och improviserade kring. Det var väldigt rolig.

mats_someya_henrik

Jag och Henrik åt lunch på hotellet varje dag och de hade tre olika hamburgare på menyn. Vi provade alla tre…

Såvitt jag vet var jag och Henrik de enda svenskarna på detta Tai Kai. Många amerikaner var nyfikna på oss då vi talade svenska samt hade svenska flaggan på våra dräkter. Dessutom var John Gardner från England där. Honom kände jag från japanresan 1993. Han var, för övrigt på Tai Kai i Sverige 1998 också. En härlig person. Vi hade ohyggligt roligt tillsammans på kvällarna då vi drack amerikansk öl som var, eh, svagt. Enda effekten det gav var behov att vattna draken.

Första kvällen var det vilda västern-uppvisning med cowboys och trevliga damer som underhöll med gunfights och hängningar. Väldigt underhållande! Senare var det indianer som visade krigsdans med riktiga indiantrummor. Det var verkligen läckert. Andra kvällen var ett S.W.A.T-team där och visade en fritagning av en gisslan i en bil. Det var rökgranater och ett jädra skjutande med lösplugg. Intressant! Sen visade de upp sina vapen som man fick gå och titta på. Sista kvällen var avskedmiddag där jag och Henrik satt vid ett bord med bl a en amerikansk dam som frågade, ”Do you guys train six, nine or twelve schools?”. ”Eh, nine!”, svarade vi.

mats_gc

Dagen efter lämnade jag och Henrik Ramada Inn i en hyrd vit Ford och åkte till Grand Canyon, vilket var en makalös upplevelse. Jag rekommenderar alla att åka dit. Fantastiskt! Därefter åkte vill till norra Los Angeles, där vi tog in på ett ungdomshotell/vandrarhem vilket inte var direkt ljudlöst om man säger så. Anyway, vi åkte till Paramount Pictures studio och gick på en guidad rundtur där vi fick se en massa olika studios samt säga hej till Robin Williams som spelade in en film just då. Sen besökte vi Universal Pictures som bjöd på en ren nöjespark i filmens tecken med shower och rider. Det var en kanonkul heldag.

Vi bodde sedan resten av tiden hos en kompis som då hade ett hus i Los Angeles och vi spenderade dagarna med att besöka olika sevärdheter och shopping malls. Den mest berömda sevärdheten var Disneyland där vi hade grymt kul. Bäst var Indiana Jones ride som var helt hysterisk. Dessutom köpte jag och Henrik varsin riktig Indiana Jones-hatt.

Keep Going!

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 28:e augusti, 2008]

Posted on

Kihon Happo

I Tetsu följer vi alltid det tema som Hatsumi-sensei bestämmer i japan och jag tycker det är viktigt att göra det. I år är temat, som bekant, Kihon Happo och Shinden Fudo ryu iaijutsu. Anledningen till att det är Kihon Happo är för mig rätt självklart. Låt mig berätta en historia från ett av mina japanbesök. En ung kvinna (1 Dan) från ett land på Balkan, vi kallar henne X, bodde på samma ställe som oss

Vi tog med henne på en träning med en av våra favorit-shihans. Efter träningen frågade jag henne vad hon tyckte om träningen (som jag tyckte var mycket bra). Hennes svar var att den inte alls var bra. Jag blev förvånad och frågade varför? “Det var så mycket Kihon Happo”. Varför tror du att det var det? frågade jag X. “Vet inte!”. Förmodligen för att alla som var där inte kunde det, svarade jag. Jag tror och hoppas hon ändrade uppfattning efter att jag frågade henne om hon verkligen ansåg att hon kunde Kihon Happo. Jag såg att det startade en tankeprocess hos henne. Jag förklarade att jag som tränat mer än 20 år fortfarande lär mig nya saker om Kihon Happo.

Kihon Happo är dörren till det som kallas Bujinkan Budo Taijutsu. Möjligheterna till variation av dessa åtta tekniker är oändliga. Vad händer om du lägger en åtta på sidan? Du får tecknet för oändlighet. Intressant, eller hur?

När teknikerna i Kihon Happo börjar sitta hos en elev finns möjlighet att börja variera teknikerna. Jag menar, det finns väldigt många sätt att göra en ura gyaku eller en omote gyaku. Däri ligger tjusningen. Med Kihon Happo i ryggmärgen blir det lättare att träna, förstå och ta till sig de waza (tekniker) som finns i de kata (tekniksamlingar) som utgör de skolor (ryu) som Bujinkan vilar på.

Min nästa blog kommer handla om waza.

//Mats

[En text från 2011]

Posted on

Att fortsätta träna

Bland det roligaste som finns som instruktör är när det kommer elever som fortsätter träna, vad som än händer. Och bland det tråkigaste är när duktiga elever slutar träna. Och slutar, det gör de vid tre olika tillfällen (för det mesta); 1. efter nio kyu. Jag har aldrig förstått meningen med att träna hårt tills det gröna bältet för att sedan aldrig mer komma tillbaka. Graderingen är deras sista pass i dojon. 2. Efter sho-dan (1:a dan). Svart bälte, det är nästa svåra punkt att ta sig igenom. 3. Go-dan, avklarad sakki-test tycks vara ett magiskt datum för många.
Själv har jag har aldrig satt några mål med min träning, förutom att hela tiden bli bättre. Med den inställningen går det inte att lägga av med sin träning. För det går hela tiden att bli bättre. Shodan eller Godan är bara stationer på vägen.

I Tetsu dojo har vi haft tre unga män som visat stor talang och stort engagemang. De har inte missat en träning, de har tagit hand om vår barngrupp m.m.. Det var fram till julen -01. Då fick två av dem svart bälte. Efter det har de synts till i dojon lika många gånger som jag har fingrar på min högra hand. Det är så trist att glöden dör, att de inte finner mödan att träna vidare.

Vad är det då som är fel? Vi som är instruktörer har tränat i mer än femton år vardera och det verkar inte finnas några tecken på att sluta hos någon av oss. Varför brinner vår låga. Ett svar kan vara (för min del) att det inte finns på världskartan att inte åka och träna varje tisdag och torsdag. Det är inte en fråga om lust eller en fråga om ett måste. Det bara är så att jag ska åka och träna. Det är en del av livet. Simple as that!

Vad har jag som instruktör gjort fel som inte lyckats få dessa unga män att vilja fortsätta sin träning? Något måste det vara eftersom de lagt av. Jag har hela tiden försökt göra träningspassen innehållsrika, roliga och omväxlande för att eleverna ska känna att det är skoj att gå till dojon. Att de ska känna att om de missar en träning så missar de någonting roligt och samtidigt något nytt de inte sett tidigare. Men det verkar inte hjälpa.

Att träna Bujinkan är svårt. Det tar tid att lära sig, det tar tid att bli bra. Och det måste få ta tid. I dagens snabba samhälle där allt ska gå på nanosekunder känns det skönt att få träna något som man aldrig kommer att bli fullärd i. Dessutom är det så ofantligt kul att få träffa sin kompisar.

Till sist vill jag bara säga till alla ni som slutat med Bujinkan, ni är alla hjärtligt välkomna tillbaka. Men tänk på att ju längre tid det tar innan ni hänger på er gin, desto svårare blir det att komma igång igen. Jag hoppas jag ser er igen. I dojon!

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 12:e oktober, 2002 ]

Posted on

Kort historik om min “karriär” inom Bujinkan

Jag började träna Bujinkan 1985 efter att ha tränat Wing Tsun Kung Fu drygt ett år i Västerås. Under denna tid bodde jag i Hallstahammar och tog bilen de två milen för att kunna träna. Wing Tsun var ganska kul, men jag slutade under tiden jag gjorde lumpen bl a på grund av tidsbrist. Efter avslutad miltärtjänst ville jag komma igång igen och fick syn på en annons om att Ninjutsu skulle starta upp i Västerås. Så i augusti -85 åkte jag på min första träning. Instruktör var David Stenström. Jag tränade hos David fram till sommaren -87 då jag slutade av olika anledningar. Under tiden i Västerås hade jag hunnit få fem kyu.

På sommaren 1987 tränade jag och Jonas Westerberg på mina föräldrars tomt. Under hösten tränade jag själv i garaget. Jag arbetade tillsammans med en kille, Tommy, som var engagerad i brottarklubben i Hallstahammar. Han ordnade så att jag, Jonas, Klas Lindström och Lars Nordlander fick träna i brottarlokalen. Vi körde själva ett halvår och åkte sedan på vårkanten till Stockholm för att gradera oss hos Sveneric Bogsäter. Jag fick två kyu. Vi öppnade sedan en klubb och tog in nybörjare. Framåt julen -88 höll Sveneric ett läger hos oss och jag förärades med sho-dan (svart bälte). Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samtidigt som vi tog in nybörjare började jag studera på högskolan i örebro, något som jag gjorde i tre år och avslutade med en Fil kand-examen. Det var ett evigt pendlande mellan Hallsta och örebro på helgerna för träning. Under veckodagarna sköttes träningen av Klas och Jonas.

I örebro tränade jag tillsammans med Björn Bäckwall. När vi tränade i svarta dräkter fick vi så många korkade frågor då ryktet om ninjas var allt annat än bra så vi köpte vita dräkter och fick därefter träna i fred. Jag och Björn körde många läger ihop i Hallsta och Fagersta (Björns “hemmaort”).

Sommaren -90 hade vi ett läger i Fagersta där Larry Jonsson var instruktör. Han hade precis varit i Japan och körde en del grejer därifrån. Jag och Björn fick då Ni-dan (andra dan) av Larry. Att få Ni-dan av Larry som inte direkt är känd för att ge beröm var för mig extra kul.

1992 flyttade jag till Stockholm och blev graderad på våren av Bo Munthe till Yon-dan (4 dan). Ett par månader senare åkte jag på min första resa till Japan och klarade då testen till Go-dan (fem dan). Vi som åkte var, förutom mig, Lars Nordlander, Joakim Jämtefors och Magnus Johansson. Vi hade mycket kul och jag kommer att skriva mer om detta i en framtida krönika här på Mats sida. 1993 gjorde jag ytterliggare ett besök till Japan, men då var det bara jag och Joakim som åkte.

Mellan 1993 och 1997 tränade jag på olika platser i Stockholm, förutom att träna i Hallstahammar och Katrineholm (där jag varit huvudinstruktör sedan 1990). Jag tränade hos Larry Jonsson, Chris Bell och Johnny Lindrot under olika perioder. I sanningens namn ska jag säga att jag inte riktigt kom in i gängen och jag kände mig lite utanför. 1997 tog jag kontakt med Bo Munthe som sa, “kom och träna hos oss”. Det gjorde jag och efter en termin som elev blev jag huvudinstruktör för Bujinkan-träningen då den dåvarande instruktören slutade. Bo ansvarade för Goshinträningen. Jag kom snabbt in i gänget i Blackeberg och blev accepterad direkt som kompis, vilket kändes bra, mycket tack vare Bos sätt att möta och hantera människor. Det är något som jag har mycket att lära av Bo. Stämningen i Blackeberg har alltid varit på topp och det är kanonmänniskor som är med och tränar. Vi heter numera Bujinkan Tetsu Dojo, tidigare Kuroyama Kai.

Under dessa år inom Bujinkan har jag besökt ett antal Tai Kais, som alla varit kanon och det mest minnesvärda var när jag och min kusin var i Tucson, Arizona 1995. Det var en riktig höjdare och Hatsumi-sensei var i en fantastik form.

Jag ämnar återkomma med jämna mellanrum med krönikor på denna sida som kommer att handla om lite allt möjligt, men mest om träning, Bujinkan och Japan.

Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan

[Ursprungligen upplagd: 7:e november, 2001]