[Vi fortsätter ned att lägga upp aldre inlägg från vår gamla blog.
Ursprungligen upplagd: 19:e maj, 2006]
Det var ett tag sedan som jag skrev här på “Mats sida”, så nu kände jag att det var dags igen. Det har varit lite svårt att komma på ämnen och det är så fortfarande. Men jag tänkte helt enkelt bara skriva om ett minnesvärt träningspass i japan 2001. Jag och Urban skulle träna svärd med Someya-sensei och lära oss att hugga korrekt och riktigt. Om vi ville skulle vi även få hugga genom ihoprullade halmmattor. Jag och Urban cyklade iväg till Someya-senseis dojo som ligger någon kilometer från Nodas centrum. Someya-sensei har byggt en egen dojo på sin mark som är rätt stor och det är rejält högt i tak. Vi klev in, hälsade och bytte om i det lilla omklädningsrum som finns i dojon. Strax efter kom en ung tysk som även han hälsade och bytte om. Sedan kom “den spanska inkvisitationen” som vi lite skämtsamt kallade ett gäng spanjorer som var där och tränade samtidigt som oss. Totalt 12 stycken och deras ledare var en herre i 50-årsåldern och jag känner dessvärre inte till hans namn. Träningen börjar med att Someya-sensei går igenom grunderna för att hugga med svärd. Då jag och Urban är i dojon för tredje gången under denna resa så börjar vi hänga med och förstå principen någorlunda, att det är svärdet som ska göra jobbet samt en del andra tekniska detaljer som jag inte går in på här.
Efter ca halva träningspasset så bär en av Someya-senseis elever in en stor stålställning och ett antal ihoprullade halmmattor. Till historien hör att en sådan ihoprullad halmmatta ger samma känsla, när man huggen genom denna, som att hugga genom en hals. Someya-sensei fick frågan hur man kände till detta. Someya-sensei svarade på sitt sedvanliga lugna sätt, “Jag har ingen anledning att tvivla på den uppgiften”. Således gjorde inte vi det heller. Someya-sensei frågade var och en om de ville hugga. Den tyske unge mannen och spanjorerna svarade alla ja. Jag svarade Nej tack, men jag tittar gärna. Someya-sensei log stilla och sade att Hatsumi-sensei, vid det senaste passet i Honbu dojo, sagt att “Mats-san ska hugga på onsdag”. Så “Nej tack” var inte ett acceptabel svar varvid jag ändrade till “Naturligtvis”. Urban tackade nej och det accepterades (lucky guy).
När alla förberedelser var klara så berättade Someya-sensei att vi skulle hugga med hans egna svärd som vid inköp kostade ca 40 000:-. Stämningen i dojon började nu bli mer nervös. Inte roligt att eventuellt förstöra ett svärd värt så mycket pengar. Alla satt ned och en del började skruva på sig när de förstod vad som började stå spel. Someya-sensei frågade “Vem vill börja?”. Jag svarade direkt att det kan jag göra. Min filosofi är att är man först så finns inga prestationskrav från föregående utan man kan göra bort sig utan att det gör så mycket.
Someya-sensei lämnade över svärdet enligt den procedur som gäller vid överlämnande av svärd i japan. Jag tog svärdet och gjorde några övningshugg i luften. Jag fick ett eller ett par enkla tips av Someya-sensei och jag stegade fram till målet. 12 spanjorer, en tysk, en Urban och några japanska elever tittade alla på mig. Inget sa ett ord. Jag kunde höra hur mitt hjärta dunkade och jag började andas med magen för att lugna mig lite. Jag måttade svärdet mot halmmattan som stod rakt upp mot taket. Höjde svärdet och högg enligt de principer som Someya-sensei så tålmodigt visat oss. Jag höll mina armar raka och jag lät svärdet vara en förlängning av min kropp. Svärdet fick göra jobbet, helt enkelt. Svärdet gled genom den hårt ihoprullade mattan som om jag högg genom smör och den losshuggna biten for i backen. Someya-sensei sa “very good!” och jag kände en enorm känsla av tillfredställelse. “One more time!”. Så jag gjorde ett nytt hugg och återigen gled svärdet genom halmmattan. Två klarade försök av två möjliga. Underbart! Jag lämnade tillbaka svärdet till Someya-sensei som log.
“Ok, next” ropade Someya-sensei. Den spanska “ledaren” klev nu fram, tog svärdet och gjorde några provhugg. De såg inte så bra ut. Someya-sensei förklarade lugnt och sakligt att det behövs ingen styrka och det svärdet som ska göra jobbet. Spanjoren klev fram, siktade och högg för allt vad tygen håller. Smack! Svärdet fastnade mitt i halmmattan och satt fast. Ordentligt fast. Someya-sensei tog loss svärdet och tittade på det. Svärdet hade blivit krokigt. Ajajaj! Men Someya-sensei bara satte sig ned på knä och böjde tillbaka svärdet och lät den gode spanjoren prova igen. Med samma resultat.
Alla 12 spanjorerna misslyckades med att hugga genom dessa hårt ihoprullade halmmattor. Anledningen till det var att de “tog i”, de använde musklerna istället för att använda taijutsu. Den unge tysken klarade sina båda hugg. Han använde taijutsu och då gick det bra. Dessutom lyssnade han och tog till sig det Someya-sensei sade. Tyvärr var det ingen av våra spanska vänner som gjorde det. Det kan ha berott på att de var så många och de ville alla alldeles för mycket varvid deras teknik blev låst. Och till mitt försvar ska jag säga att jag hade ett träningspass mer än spanjorerna där jag tränat hugg. Det hjälpte naturligtvis.
Kontentan är dock, taijutsu, som vi Bujinkan ser det, är överlägsen styrka och därigenom mer effektiv då en svagare motståndare kan övervinna en fysiskt sett starkare motståndare. Den spanske ledare var en rejäl karl som förmodligen slagit mig i armbrytning även om jag fått använda båda händerna.
Det var det träningspass som jag kommer att minnas mest av alla tillsammans med det pass jag gjorde en förmiddag i Noda 1992 då jag klarade Go-Dantesten. Men det är en helt annan historia som kanske kommer på “Mats sida” vad det lider.
Så träna på, nöt taijutsu, låt hela kroppen arbeta, inte bara armarna, så kanske du en dag får chansen att träna svärd hos den gode Someya-sensei och även lyckas med ditt hugg.
Mats Brickman
Bujinkan Shidoshi, 10 Dan
