[ett inlägg från 5 maj 2011]
I över 13 år har Bujinkan varit en stor del av mitt liv. Min första kontakt var när jag var fjorton år och den sötaste kille i skolan skröt om hur bra han var på kamp-sport. Han hade grönt bälte och 9 kyu. Bländad som jag var över denna superman dök jag upp på ett pass för att titta på härligheten.
Ni kan ju gissa hur besviken jag var över att inse att det i själva var den första graden och att han såg ut som ett nyfött föl på mattan. Killen levde visserligen inte upp till måttet men jag är honom evigt tacksam för jag blev störtförälskad i Bujinkan.
Då tränade jag bara ett par terminer men några år senare i gymnasiet träffade jag på en medlem ur dojon i Hallstahammar och den 15 mars 1998 startade min resa som budoutövare.
Visst har träningsfrekvensen varierat i takt med livet under årens lopp, men jag inser att Bujinkan är med mig i vardagen i så många skepnader. Ibland är det givna saker som att klara sig utan en skråma när man gör en vurpa, tunga lyft, läsa av folk på tunnelbanan, handfrigörningar på krogen etc, men det dyker även upp när det gäller min livsfilosofi och i mitt arbete som klassisk sångerska.
Att få bästa/största möjliga effekt av minimum ansträngning är i mina ögon en av Bujinkans viktiga principer och vi tränar många olika skolor och tekniker med detta i minnet. För att uppnå just detta är tajming och distans viktigt, att vara på rätt ställe i relation till sina motståndare/medmusikanter, ha rätt puls i kampen/musiken (eller vad det nu gäller) och agera i rätt ögonblick och i takt med händelseförloppet.
Ofta är det de saker man inte gjort som man i slutändan ångrar eller de gånger man kommer på vad man vill för sent, när chansen försvunnit. Men att försöka lite för mycket, att forcera händelseförloppet är inte bättre det. Hur bra blir det om man blockar innan motståndaren ens hunnit få iväg slaget? Då blir det bara ett vevande i luften och lämnar dig sårbar.
Den svåraste utmaning jag vet är att avakta tills tiden är rätt för att agera oavsett om det är på mattan eller i vardagen. Det gäller att ha is i magen, ställa sig i fördelaktig position och agera med god tajming när tillfället ges. Allt vi tar oss för här i livet är förberedelse/träning för dessa stunder.
Med dessa så smått filosofiska rader önskar jag er alla en härlig vår!!!
Hälsningar Malin
Bujinkan Shidoshi, 6 dan
Leave a Reply